Snart dags för sängen. Att jobba heltid tar på alla krafter. Barnen är urmysiga, de flesta av mina kollegor detsamma. Dock blev jag lite "tillplattad" idag av en av de. På min avdelning har det i princip varit full barnstyrka. Jag är en av de "ordinarie" (sjunde arbetsdagen idag) och har arbetat tillsammans med en superduktig tjej som tidigare varit anställd men nu pluggar. Hon är en klippa på blott 21 år.
Vi har haft en tuff dag på många sätt. På eftermiddagen får jag höra av en person som i mitt tycke saknar förmågan att "känna in" läget. "Ni skall inte ha på musik för barnen, de blir så vilda då... etc etc...". "Vet du hur du skall hantera barnen när du skall säga till de att sluta bråka"!!!!!!!!!!!! URSÄKTA mig tänkte jag då. Totalt nedvärderad som förälder och kollega. Jag har faktiskt en utbildning, har väldigt mycket erfarenhet av barn. Jag tror och hoppas att jag lyckades förmedla mitt chockartade svar där jag kände att jag var tvungen att försvara mig och förklara hur jag gör. Hon avslutade med att säga " Vi har sådan tur som har fått dig"....på ett riktigt lismande sätt.
Behöver nog inte tillägga att tårarna rann på mig den lilla stunden jag hann gå på toaletten. Jag måste försöka att lära mig "gåsa mig", låta det rinna av. Och skriva av mig, och gå till jobbet med höjt huvuvd och vara stolt över att jag gör ett bra jobb! För det gör jag!
