Stolt

I onsdags tog vi farväl av gammelfarmor. Tjejerna var med. Vi frågade dem och de ville. Vi kände att de kunde få avgöra själva, att dem har blivit så pass stora att ta ett sådant beslut. I vår familj har vi aldrig hymlat om död. Att kunna förklara begreppet död är svårt, men i och med att vi ofta besöker mormor Gunillas grav, och att tjejerna ofta själva väljer att vi skall åka dit har gjort att vi kan prata om de som inte finns med oss. Som är viktiga i våra liv trots att de inte finns med oss. Vi förklarade hur en begravning går till, kistan, klockor, psalmer och att vi kommer att vara ledsan och kanske gråta. De var så väl förberedda som det gick att vara.

Ellen tog med sig sin gosegris Gegge som en trygghet.

Tjejerna satt tätt intill oss, tysta som små möss och var så fina i kyrkan. Viskade tyst, och kände av stämningen som var fin. Kyrkan begravningen hölls i är tjejernas dopkyrka och släkt och vänners bröllopskyrka så tjejerna kände sig trygga i kyrkorummet.

På väg till minnesstunden så höll mitt hjärta på att svämma över av kärlek och framförallt stolthet över våra fina fina tjejer. Ellen blev tagen av alla känslor och satt och snyftade och gömde sig i sin gris. Lillskruttan.

Maja och Ellen fick så fint beröm av prästen och de närvarande. Superlativ över våra skötsamma tjejer.

Vi har både innan och efter begravningen pratat om deras känslor, och att de så tidigt i sina liv fått vara med och uppleva ett fint avsked känns väldigt bra. Att få se att man kan sörja och sakna men ändå vara glad och minnas.

♥