29 september 2003

Åtta år har gått sedan mamma somnade in. Galet. Hur kan åtta år gå så fort?

Åtta år utan mamma.

Konstigt att man vänjer sig. För det gör man. Har liksom inget val.

Kan fortfarande bli irrationellt irriterad/avundsjuk över att andra har sina mammor kvar. Har en mormor till sina barn (Tjejerna har ju en fantastisk mormor!)

Smått febriga tjejer åkte med mig till graven. Lavendeln stod i blom, och tjejerna vattnade och krattnade (Ellen igen!) lade ned en krans på tusen olika ställen och ställde en röd ros i en vas.

På vägen till graven gick vi förbi ett begravningssällskap som stod utanför Stillhetens kapell. Jag tog tjejerna i händerna och sa att vi nu skulle vara tysta och gå fint. Tjejerna kände den fina stunden som det trots allt är, och gick och höll mig. När vi sedan stod och pysslade vid graven ringde klockorna. Maja sa till Ellen att vara tyst när jag berättade att de nu gick in i kapellet.

Maja hade många frågor om kista, begravning osv. Jag svarade så ärligt jag kunde utan att göra för stor affär av det.

Vi gick även förbi minneslunden och jag berättade lite om den . Jag hoppas att tjejerna tycker om att vara på Kyrkogården. Att de kan se det vackra i det sorgsna.

Jag tror det.