fredag 22 augusti 2008

14:12

Båda barnen sover. Efter en timmes kamp. Gick hem från stan med en vrålandes Maja plus en ledsen Ellen i vagnen. Maja var helt hysterisk, och folk (läs gamla surtanter och ungdomar) tittade så ögonen höll på att trilla ur när denna dåliga mamma stretade hem med tårarna under ögonlocken. VAD har jag gjort för fel? Varit för snäll, för dum, för svag, för mesig, för sträng????? Känner inte igen Maja som nästan alltid har varit en glad solstråle. Vad kommer detta beteende från? Dagis? Vi är inte en bråkande skrikande familj. Jag blir olycklig och tänker på detta hela tiden. Kontakt med barnspykolog? Maja var så ledsen när vi hade kommit hem. Försökte sitta och bara krama krama henne, men hade en liten till att ta hand om. Maja somnade tätt tätt i vår stora säng och ligger nu och sover. Hennes raseriutbrott tar musten ur henne, och man ser hur olycklig hon är. Det är nog väldigt tufft att vara två och ett halvt. Min älskade fina stora lilla tjej. Hjärtat värker av att se henne så här, och så blir man så arg, och ledsen över det. Vill inte dra mig för att göra saker med tjejrna, men kommer nog att gå hem så fort det blir på det här viset. Eller är det också fel? Borde ha lite kunskap själv, är ju barnskötare.
Kaffe och chokladglass verkar inte hjälpa..........heller...

4 kommentarer:

Cecilia sa...

Det kallas för trots ;)

Det är fördjävligt jobbigt. Men det går över, såsmåningom.
Du ska inte bli slappare eller hårdare, bara konsekvent och tålmodig!

Stor styrke kram C!

Caroline/drömlägenheten goes radhus sa...

Jo, att det är trots är vi väl medvetna om, det är bara det att man inte känner igen hennes manér. Våran Maja liksom. Vem har tagit över henne?! Skall vara tålmodig, bra tips-heheheheheh! Skämt å sido Tack!

Kram C

Hanna sa...

Jo, det måste helt klart vara jobbigt att vara tvåochetthalvt. Men det är bannemig jobbigt att vara mamma till dem också! Jag har massor av tålamod och väldigt lång stubin, men det hjälps inte - ibland känner jag verkligen att hjärnblödningen är farligt nära...

Jag har ju bloggat om Salmas psykbryt en del, och känner så väl igen mig i dina tankar om vad sjutton man har misslyckats med. Och så det där grymt dåliga samvetet man får när man inte orkar vara så pedagogisk och sansad som man känner att man booorde vara. Usch, det ÄR tungt!

Men. Det ÄR en fas. Vi har inte gjort något fel. Våra barn är trygga med oss, därför vågar de trotsa så mycket, eller hur? Du är såklart en jättebra mamma - den allra bästa till dina små monster;)

Salma (även kallad Chucky) high-fivar till Maja, haha;)

Kiddan sa...

Eh... det var som att läsa om Stina juh! PRECIS så är det hos oss. Storasyrran var inte alls sån. Barn är olika och kanske våra små storasystrar har det lite jobbigare än vad Elsa hade som var ensam i den åldern. De säger trots - jag säger att de genomlever sin första identitetskris ;o)

KRAM! Du är världens bästa mamma till dina barn!